Träna (med) hjärnan! (Boktips)

Träning är bra på många sätt. Inte bara för vårt fysiska välmående utan även för vår mentala hälsa. Träning kan till exempel hjälpa till vid vissa former av depression. Att vara i bra fysisk form, oavsett om det gäller styrka, kondition eller en kombination av dessa hjälper vårt självförtroende. Du kanske kommer på lösningen på ett arbetsrelaterat problem när du är ute och springer. Eller så får du den där välbehövliga pausen från studierna när du kör tunga marklyft. Cykelturen till och från jobb och skola hjälper dig att rensa hjärnan. Du blir piggare och sover bättre. Vår fysiska aktivitet är starkt knuten till vår hjärna. Därför är det kanske inte så långsökt att tänka att det kan funka på andra hållet också. Genom att vara lite smart, använda hjärnan, så kan din träning bli bättre. Dina resultat kan bli bättre. Så tänker i alla fall jag. Jag tycker om att träna och är intresserad av kunskapen bakom träningen och vad som händer i kroppen. Den ökade förståelsen kan hjälpa mig att lägga upp min träning. Jag tänker att så länge jag lär mig nya saker så kommer jag utvecklas. Därför försöker jag läsa så mycket om träning som möjligt.  Det blir allt från artiklar på nätet, tidningar och böcker. Även blogginlägg så klart, även om man ibland bör ta dem med en nypa salt. Även mina. Genom åren har jag läst och bläddrat i en hel del träningsböcker, av varierande kvalitet. Jag tänkte därför tipsa om de som jag har använt mig av mest.

Beskrivningarna av böckerna är tagna från Bokus.com.

Forma kroppen och maximera din prestation 2

"Forma kroppen och maximera din prestation 2 - om kost och träning på vetenskaplig grund ger dig en djupare teoretisk grund för hur kost och träning påverkar kroppen och hur du applicerar detta på dina egna mål. Vill du veta hur en deff eller en bulk går till? Vill du veta hur du ska lägga upp din träning för att nå maximal styrka, volym eller uthållighet? Eller är du intresserad av att veta hur du åstadkommer en sund och hållbar viktminskning? Då är det här boken för dig."

Den här boken är fullmatad med information om i princip allt du behöver veta om träning. Både styrketräning och konditionsträning. Inget flum utan saklig fakta. En bra bok att läsa från pärm till pärm men också att ha som uppslagsbok ifall det är någon specifik kunskap du vill friska upp.





Styrketräning: en anatomisk guide

"Frédéric Delaviers bästsäljande bok är en anatomisk guide till 110 styrketräningsövningar. Den innehåller mer än 400 anatomiska illustrationer, vilket ger en tydlig bild av hur kroppen ser ut i rörelse så att man förstår exakt hur varje övning ska utföras.
 I denna uppdaterade upplaga finns inte bara nya övningar och illustrationer utan även detaljerade anatomiska analyser av tränings- och belastningsskador samt information om hur man ska göra för att förebygga dessa"

Den här boken köpte jag för flera år sedan när jag ganska nyligen hade börjat styrketräna. Jag vet inte hur många gånger jag har bläddrat i den när jag har gjort träningsprogram. Mycket kunskap för pengarna.




Maraton och andra långlopp : träna med Anders Szalkai

"Göteborgsvarvet, Lidingöloppet, Stockholm Marathon - eller varför inte NY City Marathon? Oavsett vilket långlopp du väljer har du nytta av den här boken. Här får du vår svenske löpexpert och maratonvinnare Anders Szalkais träningsprogram och samlade kunskap för hur du blir en riktigt bra långlöpare."

Det här är en riktigt fullmatad bok som är perfekt för dig som ska springa längre lopp som halvmaraton, maraton och även längre lopp. Det finns genomtänkta träningsprogram som är upplagda beroende på vilken sluttid du satsar på. Det finns angivet distanser, tempo och även vilka pass du ska prioritera om du måste välja bort ett pass. Det finns förslag på styrketräning, rörlighetsträning och stretching. Hur du ska hantera skador med exempel på alternativ träning. Du får även tips på hur du laddar upp inför tävlingen. Du får med andra ord allt med den här boken.

Enter the Kettlebell

"Pavel delivers a significant upgrade to his original landmark work, "The Russian Kettlebell Challenge". Drawing on five years of developing and leading the world's first and premiere kettlebell instructor certification program, and after spending five years of additional research into what really works for dramatic results with the kettlebell -- we have "Enter the Kettlebell!". Pavel lays out a fool-proof master system that guarantees your success -- if you simply follow the commands!"

När jag först fick upp ögonen för kettlebells var det Pavel som fick stå för utbildningen. Han är utan tvekan ledande inom området. Det är avskalat, direkt, hårt och ryskt. Ungefär vad man kan förvänta sig. Framförallt så är det bra träning. Du får bra beskrivningar av de olika övningarna och träningsupplägg.


Det här var ett urval av böcker som jag har använt mig av. Men jag försöker ju även hålla koll på vad som släpps inom området och tänkte att jag skulle lista ett par böcker som jag inte läst, men som jag är intresserad av. Du kanske hinner före!

Hjärnstark: hur motion och träning stärker din hjärna

"Vill du bli mer stresstålig, må bättre, förbättra ditt minne och bli mer kreativ och intelligent? Se då till att röra på dig! Regelbunden träning har nämligen visat sig vara den bästa hjärngympan som finns, bättre än sudoku, korsord och alla tänkbara kosttillskott tillsammans.
Man vet i dag att hjärnan är enormt föränderlig. Det bildas ständigt nya hjärnceller och nya kopplingar skapas och försvinner. Allt du gör, till och med varje tanke du tänker, förändrar din hjärna lite grann. Och det gör i allra högsta grad även motion och träning. När du rör på dig blir du inte bara piggare och mår bättre, det påverkar också koncentrationen, minnet, måendet, sömnen, kreativiteten och stresståligheten - till och med din personlighet och intelligens."

Ett tips från en läsare! Den hamnar längst upp på min önskelista.





Skitmat : vad det är, varför det gör dig fet och varför du fortsätter äta det

"Vad är det egentligen med viss mat som gör att du aldrig riktigt verkar bli mätt? Många av oss vet att vi inte borde äta för mycket av vissa livsmedel men ändå fortsätter vi att äta av dem i mängder. Hur kommer det sig? Varför fortsätter du äta trots att du egentligen vet att du har ätit tillräckligt? Och varför går de allra flesta människorna idag sakta upp i vikt efter att de lämnat tonåren? Svaret på de här frågorna och mycket mer får du i den här boken."

Med stöd av den senaste vetenskapen får du svar på frågan som ställs i titeln. Jag tycker det verkar väldigt intressant. Jag har läst en hel del av Gudiols artiklar och han utgår alltid från de senaste studierna och sammanfattar på ett bra och tydligt sätt.





New Functional Training for Sports

"Michael Boyle, one of the world's leading sport performance coaches, presents the concepts, methods, exercises and programmes that maximise athletes' movements in competition. Self-reinforcing progressions in exercises for the lower body, core, upper body, and ultimately total body give athletes the balance, proprioception, stability, strength and power they require for excelling in their sports."

Som löpare har jag efter diverse skador och andra problem försökt att bli bättre på att träna bålstabilitet och rörligt. Funktionell träning är ju ett ganska luddigt begrepp egentligen. Vad är funktionellt? Något som hjälper dig att bli bättre på det du gör tänker jag. Så ska du bli bättre på att springa så är det träning som hjälper dig att bli starkare som löpare. Men den träningen är nog inte så funktionell för en styrkelyftare. Hur som helst så verkar boken intressant!

Hoppas du har fått några tips på läsning som kan hjälpa dig att öka dina kunskaper. Om du har några tips på bra läsning så dela gärna med dig i kommentarerna!

Fortsätt läsa

Blodomloppet Östersund

I går var det dags för lite tävling. Senaste tävlingen jag sprang var AXA Fjällmaraton, igår var det Blodomloppet 10 km. Det råkade även vara mästerskap för den idrottsförening som finns på arbetsplatsen. Så det kändes som en vettig tävling att ställa upp på. Jag har inte direkt tränat så mycket sen AXA, men jag tänkte att en mil kan jag väl springa. Det har visserligen inte blivit så mycket fartträning det senaste året, men jag tänkte att all mängdträning borde ju gjort sitt även för lite kortare och snabbare lopp. Tycker för övrigt att det är ganska skönt att jag tycker att en mil är ganska kort. Det är väl fördelen med att mestadels springa lite längre!

Start och mål var vid travbanan i Östersund. Det känns som en ganska bra plats att ha löptävlingar på. Stora öppna ytor i mitten, grusbanor för upplopp och målgång, samt nära till trevliga stigar och vägar för både långa och korta sträckor. Blodomloppet är en tävling som syftar till att öka uppmärksamheten för blodgivare och få fler att ge blod. Tävlingen genomförs på flera orter i landet och har en gemensam hemsida där det framgår var och när tävlingarna genomförs. Gå in på www.blodomloppet.se för att hitta en tävling nära dig! Just nu behövs det fler blodgivare eftersom det råder brist på blod i landet. Så om du inte redan är blodgivare så kontakta gärna din lokala blodtapp och gör en insats!

Jag sprang som sagt 10 km, men det gick även att springa 5 km. Det genomfördes även ett 800 m-lopp för barn. Allt för att aktivera hela familjen.

Efter lite lätt uppvärmning på travbanan ställde jag upp mig vid startportalen, lite lagom långt fram. Jag kände mig sugen på att springa på ganska bra så jag ville inte hamna för långt bak. Starten gick och täten drog upp ett hyfsat tempo. Jag försökte att inte dras med för mycket, men redan efter några hundra meter visade klockan 03:50-tempo, så jag fick hålla tillbaka lite. Dumt att gå ut för hårt. Jag visste att banan var relativt flack, men det fanns en rejäl backe att se fram emot, så jag försökte spara lite kraft till den. Banan gick först en bit längs travbanan innan den vek av och fortsatte ut en bit på en träningsbanan. Efter ca 1 km lämnade vi travområdet och sprang ut på en rak grusväg. Färden fortsatte på cykelbanor, skogsstigar och tidigare nämnd grusväg. Vi sprang 1,5 varv runt Lillsjön och passerade en vätskestation två gånger. Banan var faktiskt ganska trevlig och bestod huvudsakligen av grusväg eller stig, så den var skön att springa. Jag försökte hålla ett tempo runt 04:15-20 beroende på terrängen. Jag plockade en del placeringar under första delen av loppet, men vid 6-7 km hade jag hittat min plats och då handlade det mer om att fortsätta hålla tempot och inte bli omsprungen. Kilometerna avverkades relativt snabbt och plötsligt passerade jag 7 km markeringen och jag var åter på grusvägen mot travet. Jag var ganska trött, men försökte inte tappa i fart. Jag tryckte på lite extra den sista biten, gjorde några korta fartökningar för att hålla bakomliggande på avstånd. Jag hade en som låg en bit bakom och flåsade. Inte för att det spelar nån roll egentligen, men ni vet hur det är. Alla har väl en liten tävlingsdjävel i sig som vägrar bli omsprungen. Jag blev i alla fall inte omsprungen sista biten utan tog mig i mål med bibehållen placering 43 totalt (37 herr) på tiden 42:36. Tiden är jag väldigt nöjd med, även om klockan säger att jag bara sprang 9,76 km. Skulle det vara så att det verkligen saknades en del på slutet borde sluttiden bli en annan, snarare 43:40. Hur som helst är jag nöjd.

Som avslutning bjuder jag på lite undervisning och underhållning. Håll till godo!

Fortsätt läsa

Utrustning AXA Fjällmaraton

När jag skrev min rapport efter AXA Fjällmaraton skrev jag inte så värst mycket om min utrustning. Vilka prylar jag använde och vad jag tyckte om dem. Jag tänkte att det förmodligen är mer intressant att läsa om själva upplevelsen och genomförandet och inte en massa snack om prylar. Men eftersom jag själv tänkte och ältade ganska mycket om utrustningen innan loppet så gissar jag att många andra också gör det inför liknande lopp eller trail- och fjällöpning på egen hand. Även om jag har gjort mitt för den här säsongen så är det fortfarande en del fjällmaror som genomförs framöver och fjällen går att springa i ett bra tag till så jag tänker att det fortfarande kan vara aktuellt för en del med lite tips.

Precis som många andra sporter går det att lägga nästan hur mycket pengar som helst på utrustning när det gäller traillöpning. Det är dock inte så att det blir lättare med dyra prylar. Du måste ju fortfarande springa lika långt som alla andra. Däremot kanske bättre grejer gör upplevelsen lite mer bekväm och smidig. Tänk på att dyrare inte per automatik innebär bättre för dig. Det gäller att prova sig fram och hitta den utrustning som passar dig, ditt sätt att springa och hur du är byggd.

Efter mycket velande och ältande var min utrustning fullständig ett par veckor innan loppet. Det är inte helt optimalt eftersom det är väldigt bra att träna med utrustningen innan så du hinner ställa in den och vänja dig vid den. Eller kanske till och med inse att den inte funkar alls. Bättre att upptäcka det på ett långpass hemma än mitt uppe på fjället. Skorna skaffade jag mig när det var några månader kvar. Det kändes ganska lagom. Då fick jag gott om tid att springa in dem. Det sista jag köpte var västen. Det hade nog varit smartare att köpa den tidigare för att kunna justera den ordentligt och prova mig fram till bästa placeringen av flaskor, bars, sportdryckspulver osv. Nu hade jag inga större problem med det under loppet så det gjorde inget.

I klädväg då? Jag funderade ända in i det sista på om jag skulle springa med långa eller korta tights. Kanske inte så viktigt egentligen, men jag var lite osäker på vädret och hur kallt det skulle bli uppe på fjällen. Men eftersom jag tänkte springa med kompressionsstrumpor så insåg jag att det ändå inte skulle bli så mycket bar hud kvar om jag körde med korta tights så det fick bli det. På överkroppen hade jag på mig en kortärmad funktionströja, inget märkvärdigt alls. Längst upp på knoppen bar jag en tunn löparkeps, dels för att ta hand om svetten och för att skydda mot solsken. Jag hade även med mig ett par solglasögon som jag använde lite sporadiskt. Det kan vara ganska skönt och vilsamt för ögonen. Sen ser folk inte hur trött du är :-).

 Det var lite allmänt om hur jag tänkte innan loppet. Det visade sig att det funkade hur bra som helst. Nu tänkte jag gå in på vilka grejer jag till slut valde att köpa.

Väst

Jag tittade på olika västar innan jag till slut valde en. Jag provade och kände på dem. Jag kollade bland annat på Salomon S-Lab Advanced Skin 5 Set som är väldigt populär och används av många. Jag fundera också på Sj Ultra Vest 3.0 från Ultimate Direction, men fick aldrig chans att prova en, så det blev inte den. Annars tycker jag att Ultimate Directions västar verkar riktigt bra.

Till slut blev det en väst från Nathan, Vapor Air, som sitter riktigt skönt på mig. Den har gott om utrymme småfickor. Dessutom ingår det en vätskesäck på 2 liter. Jag kompletterade den med en mjuk vattenflaska och en liten vattenflaska för att kunna ha både vatten och sportdryck med mig.

Skor

Jag hade ganska tidigt siktat in mig på ett par Salomon Speedcross 3 som är Salomons mest populära trailsko. Den är relativt bra uppbyggd och dämpad för att vara en trailsko, vilket passar mig bra. Men när det gäller skor är det ju väldigt individuellt vad som passar. Men populära märken är till exempel Salomon, Inov8 och IceBug. De har alla olika modeller som är anpassade för olika underlag och förhållanden, så det är egentligen bara att försöka hitta ett par som passar dina krav och prova. Sen är det självklart inget krav att ha särskilda trailskor. Det kan funka lika bra med dina vanliga skor. Det är mest när det blir riktigt blött och lerigt som ett par lättare skor med grövre mönster underlättar.

Övrigt

Utöver de uppenbara grejerna som skor, kläder och väst/bälte/ryggsäck så finns det några saker som är bra att ha med sig på fjället, på AXA Fjällmaraton är de obligatoriska.

• Mobiltelefon
• Karta och kompass
• Första förband
• Behållare för minst 0,5 liter vätska
• Extra långärmad underställströja
• Mössa och vantar
• Visselpipa
• Vind- och vattentät jacka
• Ev långa vindbyxor (beroende på väderlek)

Sammanfattning

Försök skaffa utrustningen i god tid så att du hinner testa den och vänja dig vid den. Träna så mycket som möjligt med full utrustning så att du vänjer dig vid att springa med den. Prova gärna väst och skor innan du köper. Det är oftast billigare att beställa från nätet, men det kan vara bra att åtminstone prova skor och väst först. Var noga med att kolla vad som ingår i västen. Det kan finnas plats för flaskor och vätskesäck men det är inte alltid det ingår. En väst kan verka billig, men måste du köpa till flaskor och säck blir priset kanske samma eller högre än en där det ingår. En del västar har dessutom visselpipa, så slipper du skaffa det.

Fortsätt läsa

Tillbaka till rutinerna

Igår var det dags att gå till jobbet igen, efter 5 veckors ledighet. Det har varit en skön och relativt lugn sommar. Det obligatoriska årliga simprovet genomfördes i Vansbro, 3 km simning på 52:35 min, och jag fick ett kvitto på att jag fortfarande kan simma trots minimalt med simträning (läs 1 pass) sen förra årets simning.

I början av sommaren blev jag dessutom pappa för tredje gången, vilket har gjort sommaren lite extra bra och mysig. Vi har därför inte gjort några större utflykter i sommar. Det blev en tur till Kolmården och turen till Vålådalen där vi bodde ett par nätter i samband med Axa Fjällmaraton. Däremellan har vi varit hemma och tagit det lugnt. När det gäller min träning i sommar så har den mest gått ut på att försöka få ordning på mitt strulande knä.

Dags att börja cykelpendla igen

Nu är det däremot dags att återgå till vardagen. Det är inget jag har något emot. Jag tycker det är skönt med rutiner och någorlunda fasta tider. Det är så mycket lättare att få till träningen då. Jag kliver upp tidigt, runt 5 och äter frukost, är på plats på jobbet strax efter 6. Då hinner jag träna på lunchen och ändå komma hem relativt tidigt. De dagar jag springer gör jag det vanligtvis när jag kommer hem från jobbet. Det har funkat bra. Det har också blivit lite av en tradition för mig att träningsåret börjar när jag börjar jobba igen. Innan första arbetsdagen försöker jag bestämma mig för vad och hur jag ska träna. Jag lägger upp en grov plan och planerar mina pass. Det har blivit så att jag lägger tyngdpunkt på styrketräning under höst och vinter efter att mestadels ha sprungit under sommaren. De senaste åren har jag gått ut hårt och kört styrketräning första arbetsdagen, för att sätta ribban direkt. Det underlättar för mig att fortsätta träna. Att göra en plan och bestämma i god tid innan när du ska sätta igång ger dig möjlighet att förbereda dig mentalt. Du kanske till och med hinner börja längta!

Planen i stort är att komma igång med styrketräningen igen och på sikt slå mina gamla personbästa i marklyft, bänkpress, knäböj, militärpress och stångrodd. Jag ska bli starkare med andra ord. Tidigare år har jag nåt någon slags topp runt jul, sen har det planat ut. Får se hur det går i år. Vis av tidigare års misstag ska jag samtidigt underhålla löpningen så att jag inte tappar för mycket, plus att jag tycker det är kul att springa. Jag vill kunna köra ett långpass när jag känner för det utan att gå sönder.

På plats i gymmet igen! 

Jag har letat upp ett styrketräningsupplägg som jag tänker testa som mestadels består av stora grundövningar med några kompletterande övningar. Efter att ha kört första passet känns det bra. Träningsvärken är ganska brutal idag, men det är ju bara skönt. I våras var det inte jättekul att gå och styrketräna efter att ha blivit av med tillgången till gymmet i Krokom. Men nu kändes det kul igen, trots att det nya gymmet på arbetsplatsen är mycket sämre utrustat. Men det finns en skivstång och hyfsat med vikter så det ska nog gå bra.

Fortsätt läsa

Rapport: AXA Fjällmaraton 2016

För ungefär ett år sedan bestämde jag mig för att anmäla mig till AXA Fjällmaraton. Det var starten på ett års träning för att komma i form från grunden, utan att bli skadad. Jag la upp en plan och började träna några veckor senare. När jag anmälde mig hade jag fortfarande Helsingborg maraton framför mig och om jag inte mins fel inte dragit på mig skadan i vaden än. Hur som helst satte jag igång med träningen under hösten och körde på. Om träningen kan ni läsa i inläggen Vägen till AXA Fjällmaraton 2016 del 1 och Vägen till AXA Fjällmaraton 2016 del 2.

Jag fick aldrig ur mig en del tre, men kortfattat gick den ut på att försöka få ordning på en vad som började bråka lite smått och ett knä som bråkade desto mer. Vaden ordnade upp sig efter ett par veckor, men knäet bråkade mer. Jag tvingades vila från löpningen och trodde ett tag att jag skulle behöva hoppa över AXA eftersom det inte blev bättre. Men det gav med sig så småningom. Jag körde en hel del olika styrkeövningar för att stabilisera knäet (läs mer här). Jag började springa korta sträckor som jag varvade med gåvila. Jag sprang 1 km och gick ett par minuter innan jag sprang igen. När det började kännas slutade jag. Sen började jag springa längre, fem minuter, och ökade på passen efterhand. De tre sista veckorna innan AXA låg jag på strax under 30 km i veckan.

Foto: Fjällmaraton

Med två veckor kvar körde jag ett långpass på 15 km (inte så lång som jag hade planerat) och ett par dagar senare ett till långpass på 17 km. Passet på 15 km avbröt jag eftersom jag fick lite känningar i knäet, men det på 17 gick bra. Under det passet sprang jag en del längre backar två gånger för att få till lite backträning. Med en vecka kvar sprang jag ett 9 km långt backigt terrängpass på skidstadion i Östersund. Sen nöjde jag mig. Nu gällde det att vila mig i form sista veckan. För att inte helt tappa greppet sprang jag en kort runda onsdagen innan loppet. Uppladdningen i övrigt gick ut på att dra ner intaget av fibrer, lök och annat som kan ställa till det för magen. Kaffe hade jag slutat med några veckor innan för att ge magen en chans att lugna ner sig och dels för att koffeinet i sportdrycken skulle ta bättre. Jag ökade på intaget av laktosfri yoghurt och liknande för att få magen i form. Dagarna innan försökte jag äta lite mer än vanligt, i alla fall av kolhydraterna. Det blev eventuellt också lite mer chips och godis än vanligt. Mentalt laddade jag upp genom att kvällen innan gå igenom utrustningen och lägga upp den så att allt var klart. Självklart var mitt lilla lyckoband från barnen på plats! På det stora hela kändes det som att uppladdningen funkade. När jag stod vid starten kände jag mig pigg, laddad och magen var stabil.

Efter ett års träning stod jag till slut vid starten, trots problem med skador sista månaden. Hur knäet skulle klara loppet visste jag inte. Det enda jag visste var att det hade klarat 17 km långpass på grusväg och 9 km rotig och lerig terräng. Inte ens i närheten av 43 km och 2100 höjdmeter. Men jag tänkte att jag kör på så längre det går bra och ser hur det går. Planen var att ta det lugnt i början, spara på krafterna och försöka hålla ett jämnt tempo. Ta det lugnt framförallt uppför och springa på utför. Innan start hade jag träffat Hasse och Helen för att lämna över startkuvertet som jag hade hämtat ut kvällen innan. Nu stod Hasse och jag vid starten, laddade och redo. Vi poserade för lite bilder innan vi gick och ställde oss långt bak i startfältet. Vi tänkte att om vi ställde oss långt bak var risken mindre att dras med i ett för högt tempo i början.

Foto: Helena

Plötsligt var det bara ett par minuter kvar till start. När starten gick rusade täten iväg, men längst back gick det långsamt. Det blev gång första biten på idrottsplatsen. När vi kom ut på kolstubben gick det så smått att börja jogga. Ormen av löpare slingrade sig ut från idrottsplatsen och in på det asfalterade rullskidspåret.

Foto: Thomas Persson

Efter en bit kom vi fram till grusvägen som leder upp mot Ottfjället och det började gå uppför. Det var mycket folk och ganska trångt. Jag kände efter ett tag att jag nog hade kunnat ställt mig lite längre fram i startfältet och började springa om folk. Jag växlade mellan att springa lugnt och gå för att inte gå ut för hårt. Efter tre kilometer var det dags att lämna grusvägen och ge sig ut på stig och spång. Där tog det mer eller mindre stopp. Det var så smalt och trångt så det blev till att gå. Att ge sig ut i blötmyren för att springa om var inget alternativ. Vid de allra smalaste övergångarna stod det helt still. Så här i efterhand borde jag nog ställt mig längre fram för att komma upp på fjället lite snabbare. Men nu blev det åtminstone en lugn start.

Efter ett tag spred fältet ut sig lite och det gick att springa på ganska bra. Jag sprang där det var relativt platt och gick i de brantaste backarna. Jag nådde toppen på Ottfjället ganska pigg och kunde njuta av utsikten innan jag började springa utför. Jag försökte släppa på så gott det gick och sprang ganska fort emellanåt. Det var ganska tekniskt bitvis, med lera och hala stenar. Men det gick. De gamla orienterartakterna sitter i så fötterna hittade bra underlag.

Utför rullade det på bra. Det var inte mycket folk i vägen så jag kunde hålla mitt eget tempo bra. Sista biten ner mot första vätskestationen i Nordbottnen var riktigt brant och det blev återigen trångt och köbildning. Det gick dock inte att springa på ändå utan det var bara att försöka undvika att trilla i leran. Väl framme vid vätskekontrollen i Nordbottnen, efter ca 15 km, fyllde jag på vatten i mina flaskor och tog en bit banan innan jag fortsatte in i skogen. Nu var det dags att börja färden upp på andra fjället, Hållfjället. Stigen gick genom skogen och var ganska lerig på sina ställen. Det gick ganska bra att springa första biten men ganska snart började det gå brant uppför. Det blev återigen lite trångt och svårt att springa på i egen takt, så jag föll in i ledet och tuggade på. Vid ca 19 km var det dags för station med vätska och mat. Här fanns det riktig mat, men jag nöjde mig med att fylla på lite vatten och stoppa på mig lite godis i västen innan jag fortsatte. Strax efter stationen började jag få krampkänningar i framsida lår, vilket inte kändes så kul med tanke på att det var ganska långt kvar. Jag tömde en liten portionspåse salt i ena vattenflaskan och drack och hoppades att krampen skulle ge med sig. Krampen blev aldrig ohanterbar, men den gjorde sig påmind under resten av loppet. Särskilt när det gick mycket uppför. Hur som helst fortsatte färden upp mot toppen av Hållfjället. Efter en platt bit vek leden av åt vänster och det blev plötsligt mycket brantare. På något sätt tog jag mig i alla fall upp och färden fortsatte återigen nedför mot Ottsjö där hejarklack och vätskestation väntade!

Ottsjö, påhejad av familjen. Äldsta dottern i gult! 

Jag såg nog relativt pigg ut, men benen var på gränsen till total kramp, så skenet bedrog. Strax efter att bilden togs vek banan av på en grusväg som övergick till en smal stig uppför en brant skidbacke. Jag sprang inte. Längst upp på toppen låg vätskestationen, efter 28 km. Här blev det påfyllning av vatten och banan. Sportdrycken från Tailwind nutrition jag hade med mig i västens vätskesystem var inte slut och funkade bra, så jag testade inte den som serverades. Jag traskade vidare för att försöka bli av med krampkänningarna. Jag joggade en bit innan det återigen började gå uppför längs grusvägar. Strax därefter gick leden in i skogen igen och det blev återigen leriga stigar. Nu var det dags för sista fjället, Välliste, och efter en kortare bit utför på leriga stigar gick det uppför igen. Jag sprang så mycket jag orkade, men inte så att jag tog helt slut. Jag kände att jag ville ha lite krafter kvar för att kunna springa på sista biten utför. Vid 33,5 km kom jag fram till sista vätskekontrollen i Ytterstvallen. Här käkade jag lite godis och banan. Jag blandade även lite mer sportdryck i ena vattenflaskan. Nu var det dags för Tailwinds sportdryck med koffein, dags att vakna till och behålla fokus sista milen. Nu började det kännas som att slutet faktiskt var inom räckhåll. Jag var självklart trött i benen, och krampen hade inte släppt, men jag kände ändå att jag hade krafter kvar att tugga på. Vid vätskekontrollen fastnade jag dessutom på bild. Ingen närbild direkt, men ändå! förstora bilden och kolla noga. Precis vid vätskan.

Bild lånad från Fjällmaraton

Efter stoppet fortsatte jag in i skogen igen och kämpade mig vidare mot sista fjällets topp. Det gick bra att springa en hel del längre avsnitt, men då och då blev det lite väl brant och jag stannade och gick. Jag passerade trädgränsen och kom ut på kalfjället. Jag såg hur leden fortsatte upp mot en topp. Jag pratade lite kort med en annan löpare som förklarade att det var lite elakt framöver. Man tror att toppen är nådd, och det går utför, men sen kommer man fram till den riktiga toppen och det går uppför igen. Mycket riktigt var det så. Efter att ha rundat en topp blir det tvärbrant, så gott som ett stup, med lera. Sen uppåt igen. Men det gick det också. På något sätt är det så häftigt och kul att krafterna inte helt tryter. Sista toppen var nu inom räckhåll och även målgång.

En av de sista backarna, uppför!

Väl över toppen började den sista biten utför. Nu försökte jag släppa på så gott det gick. Benen var trötta och stela, krampen låg och lurade, men det gick. Jag sprang på bra hela vägen utför och en bit in i skogen när det planade ut igen. Jag gick några kortare sträckor när det gick uppför, men överlag sprang jag. Nånstans här halkade jag till på en spång, landade på vänster knä och gjorde en slags hårdrocksglidning på ett knä. Jag tog en snabb titt och konstaterade att det blödde, men struntade i det och fortsatte. Knäet funkade ju.

Lätta skrapsår

Jag såg på skyltarna att jag närmade mig mål, men konstigt nog hörde jag ingen publik eller speaker. Till och med med 500 m kvar var jag inne i tysta skogen. Men så plötsligt kom jag ut ur skogen och det började stå publik och heja. Det kändes som att upploppet gick hit och dit och fram och tillbaka i en snirklande fålla. Det stod publik längs sidorna som hejade och röken från grillen svepte in över stigen. Men så såg jag den, målporten i trä. Vid sidan stod mina föräldrar och hejade! Jag bet ihop och sprang de sista metrarna in i mål. Jag var färdig, helt färdig. Den officiella sluttiden blev 6.19:55.

Efter målgång tog jag mig till dammen där det gick att tvätta benen. Jag sänkte ner benen i det iskalla vattnet och njöt. Jag samlade tillräckligt med kraft för att resa mig upp och gå till duscharna. Efter dusch och ombyte blev det en sömnig bilresa hem. Den bästa belöningen jag fick var en teckning från äldsta dottern. Vem behöver medaljer egentligen!

Även om benen gjorde ont i några dagar efteråt och trots att jag fortfarande har lite ont så här en vecka efter är jag sugen på att anmäla mig igen. Men vi får väl se hur det blir med den saken!

Fortsätt läsa