Racerapport: Helsingborg maraton 2015

Foto: Lisa Wikstrand

Då var det dags för mig att berätta lite om min första officiella mara. Jag sprang maratondistansen två gånger förra året, men inte på tävling. I år sprang jag för första gången ett riktigt maratonlopp, Helsingborg maraton, med publik, bananhalvor, sån där snygg foliefilt och medalj vid målgång. Jag tänkte berätta lite om själva loppet men även hur jag förberedde mig. Det gick inte riktigt enligt plan, men det gör det ju inte alltid.

Jag bestämde mig relativt sent för att springa maran. Fram tills dess hade jag i princip bara styrketränat och knappt sprungit något. Mestadels eftersom jag ville testa att satsa ordentligt på styrketräningen. Jag tänkte att när våren kom skulle jag börja springa. Jag bestämde mig för att följa ett träningsprogram på www.jogg.se som sträcker sig över 12 veckor. Jag påbörjade det programmet med väldigt lite marginal till själva tävlingen. Det var inte särskilt smart att tro att det skulle gå bra att gå från noll löpning till 4-5 pass i veckan. Jag hade inga problem att orka med träningen, däremot så var kroppen inte riktigt beredd på belastningen. Lägg till nya skor så var skadan ett faktum. Jag fick problem med en vaden. Så träningen kunde jag ha skött bättre, men nu vet jag det. De sista veckorna fram till maran blev en blandning av vattenlöpning, cykling, testjoggar, tåhävningar, balansplatta, fjällöpning, terränglöpning, återkommande problem, foamroller, vila, vila och vila. Sista veckan körde jag två korta joggar för att känna hur det kändes. Jag kände inte av några problem så jag tänkte att det var lika bra att testa. Det går ju alltid att bryta.

Förutom att skadan skulle ställa till problem så var min största farhåga problem med magen. Det händer att magen ballar ur när jag springer långt, särskilt när jag dricker och äter under tiden. En halvmaran går bra utan energi med en mara är lite värre. Därför var jag extra snäll mot magen de sista dagarna innan maran. Jag åt snäll mat (kokt potatis och ris), drog ner på fet och fiberrik mat och drack inget kaffe dagen innan. Jag åt också en hel del yoghurt och A-fil för att ge magen lite bra bakterier. På tävlingsdagen kändes magen faktiskt ganska stabil.

Det var ungefär så jag förberedde mig. Tränade några veckor, skadade mig, försökte träna, vilade och åt. På tävlingsdagen satt jag där, på en soffa i Dunkers kulturhus och väntade på att få starta. Det kändes bra, men jag hade ingen aning om ifall vaden skulle hålla eller inte. Jag var ganska spänd och nervös. Men jag tänkte att det värsta som kan hända är att jag måste bryta, och det är egentligen inte så farligt. Dessutom hade jag fixat till en bra spellista för att få mig att tänka på annat. Visserligen är det inte så svårt att motivera sig när det är mycket publik och fin bana, men för mig är musik en bra hjälp för att hålla ut. När det var mycket folk och festlig stämning tog jag ur lurarna och njöt!

På en soffa i Dunkers kulturhus. Även sista gången innan mål som ni får se mina ögon!

Hur som helst så gick starten och det var bara att börja springa. Fullt med folk överallt, löpare och publik. Första delen av banan gick söderut längs Industrigatan. Jag försökte springa på gräs och grus där det gick för att spara benen lite.

Starten! Foto: Thomas Persson

Efter 7,5 km kom jag till småbåtshamnen i Råå där det var dags för första kontrollen med frukt. Jag tog en halv banan och drack lite av min medhavda sportdryck. Jag vågade inte chansa på den som erbjöds. Jag hade inte haft tid att vänja mig vid den. Så långt hade jag inga problem med vaden och jag var relativt pigg.

Råå. Foto: Helsingborg maraton

Därefter vek banan av bort från kusten och det började gå uppför mot Ättekulla och så småningom Ramlösa brunnspark. Det var banans första långa stigning. Jag tog det lugnt och gick i de värsta stigningarna. Eftersom jag visste att jag inte var så tränad som jag hade hoppats på så la jag in gåpauser tidigt. Ättekulla passerades och efter 14 km kom jag fram till Ramlösa brunnspark där det var dags för vätska igen. Nu blev det löpning på grus i fin miljö med musik och mycket publik. Fortfarande relativt pigg och inga känningar i vaden. Nånstans här började jag känna av lite lätt magknip. Vis av erfarenhet chansade jag inte utan jag tog en Immodium i hopp om att magen skulle lugna ner sig. Jag har testat detta innan och det brukar fungera bra.

Ramlösa brunnspark

Ramlösa brunnspark

Efter Ramlösa fortsatte färden genom Jordbodalen där löpningen gick längs stigar i en dalgång. Banan går förbi Olympia och fortsätter längs en skogsslinga som passerar grisar och getter. Efter ett tag är jag halvvägs och springer genom Fredriksdals trädgårdar. Det är som en bondgård mitt i centrum full med djur, lador och odlingar. Riktigt trevligt område. Kort därpå är det dags att springa genom Helsingborg arena, där det är musik, publik och ljus! Där satt bland annat Ida och Daniel och hejade. Jag tog av mig både solglasögon och lurar vilket var tur, eftersom jag knappt märkte dem ändå. Väl utanför arenan stod de och hejade igen och en stund senare ytterligare en gång på andra sidan vägen. Riktigt bra!

Utan glasögon! Foto: Daniel

Efter en bit kom jag fram till Slottshagen  Kärnan, den gamla fästningen i Helsingborg. Där var det dags för vätska och banan. Jag passade på att ta med mig en bit banan vid varje tillfälle så att jag kunde ta lite i taget. Jag fyllde även på en av mina små vattenflaskor med vatten. Här träffade jag också pappa som hade följt med för att titta på och heja. Han passade på att fota lite när jag passerade.

Kärnan. Munnen full med vatten och banan. Foto: Thomas Persson

Vatten och lite sportdryck. 

Intressant hållning

Efter Kärnan blev det en del löpning i stadsmiljö, lite backar, trottoarer hit och dit. Vid 31 km är jag framme vid Pålsjö skog och Pålsjö slott där banan bland annat går genom en mysig lite allé.

Pålsjö. Foto: Helsingborg maraton

Det är en del fin löpning på stigar i skogen och grusvägar ute på landsbygden. Tyvärr så var det ganska blåsigt så det var ganska tungt emellanåt. Banan fortsätter mot Landborgen. Namnet kommer från Helsingborgs naturliga höjdplatå som delar staden i en nivåskillnad med upp till 40 m över havet. Vid det här laget var jag väldigt trött och hade väl mer eller mindre kommit till väggen. Jag sprang väl aldrig direkt rakt in i den utan det kom mer krypande. Jag hade ätit en del banan och druckit lite sportdryck, men jag hade ändå inte mycket kvar i tanken. Det blev tätare mellan gåpauserna, men jag fortsatte framåt.

Efter 34 km kom jag fram till Sofiero slott. Banan gick förbi slottet och genom trädgårdarna. Jag var lite för trött för att fullt ut uppskatta omgivningen, men det var skönt att springa lite på grus. Efter en trevlig km genom trädgårdarna kom det en ganska rejäl utförsbacke. Utförsbackar skulle borde vara välkomna men med 34 km i benen var det väldigt jobbigt att springa utför. Men efter någorlunda kontrollerad löpning kom jag ner till stranden och havet. Jag sprang förbi en hel den björnbärsbuskar och funderade på om jag skulle ta en liten bärpaus, men jag fortsatte. Efter en stund började jag skymta djävulsbacken. En 700 m lång slingrig backe med en höjdstegring på 40 m. Det låter inte så farligt, men efter 36 km var det tillräckligt jobbigt. Jag gick hela vägen. Väl uppe på toppen planade det ut och det blev relativt behagligt. Så behagligt det nu kan vara. Banan gick återigen förbi Sofiero slott, men den här gången passerade jag utanför. Bara för att spexa till det hade de byggt en liten bro där banan korsade sig själv. En bro var inget jag var så sugen på just då.

Bron och snabb löpare från IS Göta

Nu kunde jag se fram emot en 700 m lång nedförsbacke, Tinkarpsbacken, och det gick faktiskt ganska lätt ett tag, i ungefär 700 m. När backen tog slut var jag nere vid havet igen och strandvägen. Nu var det inte långt kvar. Däremot var det motvind och benen var helt slut. Det hade börjat krampa i ena låret så jag fick ta det försiktigt. Längs hela strandvägen stod det publik som hejade. När jag tog en av mina gåpauser för att samla kraft inför upploppet blev jag omsprungen av en herre i skägg. Han upplyste mig om att "the Beard Law" förbjöd mig att gå, så jag började springa igen. Efter en stund stannade han dock, så jag kände mig inte fullt ut som en svikare.

Efter 42 195 km gick jag hur som helst i mål. Helt slut. Jag fick min foliefilt och en medalj. Jag slet till mig allt ätbart som fanns, bananer, kekchoklad och apelsin. Drack även nån konstig smoothie gjord på ägg tror jag. Jag fick kontakt med Anna och pappa. Innan jag gick och mötte dem tog jag en sväng in i VIP-området och fick ett glas alkoholfri öl och en påse med choklad med hasselnötter.

Alkoholfri öl. Som tur är syns inte den tomma blicken.

Efter det mötte jag upp Anna och pappa och vi gick till bilen. Det var nog bra att jag gick en bit efter målgång och inte bara kraschade. Däremot kraschade jag i bilen och jag halvsov hela vägen till Halmstad. Väl framme gick jag direkt och la mig och sov en stund. Det som till slut fick upp mig var lukten av lax och hollandaise från köket. Jag klev upp, duschade och gick ner och åt. Resten av kvällen spenderade jag huvudsakligen i soffan ätandes godis.

På det stora hela är jag nöjd. Det var ett bra och trevligt lopp med fin bana. Jag tog mig i mål utan att vare sig vaden eller magen la av. Jag sprang på 4:31:13 och det är jag nöjd med, med tanke på skadan och den uteblivna träningen.

Resultat

Höjdprofil