Att gå (springa!) sin egen väg!

Det finns lägen då det är bra, till och med att föredra, att gå (springa) sin egen väg. Sen finns det tillfällen då det är mindre bra. Som när du deltar i ett lopp. Då är det att föredra att följa den väg som utgör loppets bana. Ibland är det dock inte alltid så lätt. Trots att alla andra hittar rätt så händer det ju ibland att en stackare springer fel. I helgen var det jag som sprang fel. Jag märkte det inte ens när det hände. Men jag misstänkte det när jag stötte på en vägvisare som såg något förvirrad ut. Han stod vänd med sidan mot mig och liksom tog ett halvt steg framåt för att släppa förbi mig bakom honom. Jag kom från fel håll. När klockan en stund senare visade att jag hade sprungit 10 km, utan att vara i mål, blev jag ännu säkrare på att nåt var lurt. Hur som helst kom jag i mål, trött, blöt och lerig. Ca 500 m extra hade jag sprungit. Fick lite extra för anmälningsavgiften.

Foto: Peter Boije (Möringan AB)

Foto: Peter Boije (Möringan AB)

Efter målgång skyndade jag mig till omklädningsrummet för att duscha. Normalt sett brukar jag sticka så fort som möjligt efter målgång, men den här gången tänkte jag stanna kvar och vara med vid prisutdelningen och utlottningen. Det var inte särskilt många deltagare och ganska många priser. Inte en enda brödrost, men ändå. Det kändes befriande att få ta av de leriga och blöta kläderna, särskilt skorna som var rejält skitiga. Efter duschen insåg jag dock att jag inte hade tagit med andra skor. Eller en ren t-shirt. Det var bara att ta på min tunna vindjacka, utan någonting under och trycka ner fötterna i de blöta och kalla skorna. Riktigt mysigt. Men jag bet ihop eftersom det inte var så lång tid kvar till utlottningen!

Tyvärr vann jag inget under den efterföljande utlottningen, men det var kanske lika bra. Jag hade ju sprungit fel, inte följt banan, så egentligen borde jag kanske vara diskad?! Jag stod där och tittade på när det ena priset efter det andra försvann. Pulsklocka, årskort på gym, presentkort på massage, strumpor, tröjor, SKOR, en bal skithuspapper. Ni, vet. Det där vanliga. En vinst är ju alltid en vinst, men att gå fram och ta emot en bal skithuspapper efter att någon fått en pulsklocka måste nog ändå kännas lie som en förlust. Att som jag stå där utan tröja, i blöta skor, och se tröjor och skor lottas ut kändes lite extra jobbigt. Det var ju precis vad jag behövde, där och då.

Väl hemma satte jag mig ner för att reda ut var jag hade sprungit fel. Jag hade ju arrangörens karta över banan och min egen runda från min Forerunner. Jag kunde konstatera att när banan gjorde en tvär vänstersväng fortsatte jag rakt fram. Förmodligen var jag trött och tittade ner i marken och missade att snitslarna vek av. Kanske fanns det en skylt, men det vet jag inte. Dessutom var jag själv när det hände. Ingen framför mig som jag kunde följa efter och ingen bakom som kunde ropa tillbaka mig. Det som också ställde till det var att jag förmodligen kom in på 5 km-banan som också var snitslad. Eftersom snitslarna aldrig försvann fortsatte jag springa. Jag kom in på 10 km-banans första del, där vi redan hade sprungit och följde snitslarna tills jag hamnade rätt igen.

Rätt väg

Min väg

Jag sprang min egen väg, lite längre och lite mer ensam, men jag tog mig i mål. Det blev ett bra träningspass och det var en upplevelse. Nästa år ska jag försöka lyfta blicken och vara mer på min vakt. Då ska jag springa den utstakade vägen. Med lite tur kanske jag vinner den där balen med skithuspapper.

Fortsätt läsa

Löpning på tunn is

I lördags när jag vaknade var det -3 grader och dimma. Det var vansinnigt halt på alla hårda ytor. Helt perfekt förhållande för löpning, eller hur? Efter att ha ätit frukost och skrotat runt nästan hela förmiddagen snörde jag på mig mina Icebugs och gav mig ut i det kalla vädret. Solen trängde knappt igenom dimman och det kändes fuktigt. Men jag hoppades på att det skulle bli lite solsken under turen. Min plan var att springa i terrängen. Jag ville inte springa för mycket på asfalt med dubbskorna, De slits visserligen inte så mycket tack vare hårda dubbar, men det blir väldigt hårt och stötigt.

Jag sprang en bit på väg innan jag vek av in på en stig och innan jag visste ordet av hamnade jag i en riktig trollskog.

Sen höll magin i sig ända tills jag kom ut på vägen igen efter en timmes löpning. Det blev en riktigt skön och rolig runda. Därmed inte sagt att det var en lätt runda. Den var utmanande på flera sätt. Stelfrusna och hala stigar. Halvfrusna ridspår som var hårda på ytan men mjuka och leriga undertill. Knädjupa översvämningar med tunn is som inte höll. En och annan spång som ledde över fruset vatten, där mina steg fick isen att knaka. Jag blev rejält blöt om benen och frös om fötterna, men det var det värt.

Som avslutning bjuder jag på lite rörliga bilder. Blandade underlag. Ha en bra vecka!

Fortsätt läsa

En löprunda att minnas!

Löpning kan vara mycket och helt olika beroende på vem du frågar. Men för de flesta som sysslar med löpning är det nog en väldigt positiv upplevelse. Det är jobbigt på ett skönt sätt. Känslan att vara klar, snöra av sig skorna och sitta en stund och bara vara nöjd med sin insats. I helgen hade jag en av mina bästa upplevelser i ett par löparskor hittills. Efter att ha firat en lugn midsommarafton med familj och vänner vid Storulvån vaknade jag utvilad kl 7. Under tiden som min fru tog sig en tur på fjället laddade jag och barnen upp med havregrynsgröt i fjällstationens självhushåll. Ett par timmar efter frukosten stack jag själv ut på en tur.

Det låter ganska klyschigt att det inte går att beskriva i text och att bilderna får tala. Men så är det. Löpturen var mycket. Den var blöt, snöig, lerig, solig, stenig, svajig, ojämn, jobbig och svettig. Men framförallt helt underbar och förhoppningsvis den första av många i sitt slag. Nu kommer bilderna.

Första stigningen besegrad, nu går det ganska lätt

Spång

En ganska studsig hängbro

En fjällfie är ju ett måste

Paus vid Spåime tillsammans med dotterns My Little Pony som hade gömt sig i ryggsäcken

På väg tillbaka

Skrämde en renfamilj

Fjällstationen i fjärran

Trevlig vy

Sista långa, branta, steniga och leriga utförslöpan

Rock on!!!

Turen på kartan!

Fortsätt läsa

Fjällen är bäst!

Lördagens inlägg avslutades med att jag berättade att vi skulle åka till fjälls en sväng. Det gjorde vi också och det var precis så där bra som vi hade hoppats. Vi plockade lite bär (ungarna åt bär), vi njöt av det fina vädret och utsikten, vi tittade på renar och vi åt mat i påse. När barnen somnat åt jag och frun lite chips och jag tog en öl vid en liten eld. Solen började gå ner bakom fjället.

Solnedgång bakom fjället

Lite god IPA vid elden

Alla somnade nöjda. Jag vaknade en gång under natten och behövde gå ut och slå en sjua. Jag blev stående en stund och tittade på den nästan fulla månen över fjället. Det var molnfritt och stjärnorna var framme. Det var alldeles lugnt. Helt magiskt.

Jag vaknade 05:19 och bestämde mig för att kliva upp och jogga en sväng på fjället, möta solen liksom. Jag hade självklart packat träningskläder! Jag bytte om och stack iväg. Jag sprang inte så mycket, jag joggade och gick mest. Det blir så när höjdskillnaden är ca 250 m på en km. Men det var skönt. Jag kunde se att solen var på väg upp bakom ena fjälltoppen så jag satsade på att ta mig upp på toppen. Väl uppe var utsikten helt sanslös.

Stigen upp på fjället

Helt ok soluppgång

Soluppgång vid tältet

När jag kom ner till tältet igen var resten av familjen vaken. Vi åt frukost och plockade lite mer lingon innan vi samlade ihop våra saker och lämnade fjället. Det blev en kort tur, men den gav väldigt mycket. Får se om det blir nån mer tur. Nu börjar hösten komma och det blir kallare. Men blir det nån mer fin dag så kanske vi tar en sväng till. Det är lyx att ha en sån här plats en timmes bilresa från hemmet!

Fortsätt läsa