Rapport: AXA Fjällmaraton 2016

För ungefär ett år sedan bestämde jag mig för att anmäla mig till AXA Fjällmaraton. Det var starten på ett års träning för att komma i form från grunden, utan att bli skadad. Jag la upp en plan och började träna några veckor senare. När jag anmälde mig hade jag fortfarande Helsingborg maraton framför mig och om jag inte mins fel inte dragit på mig skadan i vaden än. Hur som helst satte jag igång med träningen under hösten och körde på. Om träningen kan ni läsa i inläggen Vägen till AXA Fjällmaraton 2016 del 1 och Vägen till AXA Fjällmaraton 2016 del 2.

Jag fick aldrig ur mig en del tre, men kortfattat gick den ut på att försöka få ordning på en vad som började bråka lite smått och ett knä som bråkade desto mer. Vaden ordnade upp sig efter ett par veckor, men knäet bråkade mer. Jag tvingades vila från löpningen och trodde ett tag att jag skulle behöva hoppa över AXA eftersom det inte blev bättre. Men det gav med sig så småningom. Jag körde en hel del olika styrkeövningar för att stabilisera knäet (läs mer här). Jag började springa korta sträckor som jag varvade med gåvila. Jag sprang 1 km och gick ett par minuter innan jag sprang igen. När det började kännas slutade jag. Sen började jag springa längre, fem minuter, och ökade på passen efterhand. De tre sista veckorna innan AXA låg jag på strax under 30 km i veckan.

Foto: Fjällmaraton

Med två veckor kvar körde jag ett långpass på 15 km (inte så lång som jag hade planerat) och ett par dagar senare ett till långpass på 17 km. Passet på 15 km avbröt jag eftersom jag fick lite känningar i knäet, men det på 17 gick bra. Under det passet sprang jag en del längre backar två gånger för att få till lite backträning. Med en vecka kvar sprang jag ett 9 km långt backigt terrängpass på skidstadion i Östersund. Sen nöjde jag mig. Nu gällde det att vila mig i form sista veckan. För att inte helt tappa greppet sprang jag en kort runda onsdagen innan loppet. Uppladdningen i övrigt gick ut på att dra ner intaget av fibrer, lök och annat som kan ställa till det för magen. Kaffe hade jag slutat med några veckor innan för att ge magen en chans att lugna ner sig och dels för att koffeinet i sportdrycken skulle ta bättre. Jag ökade på intaget av laktosfri yoghurt och liknande för att få magen i form. Dagarna innan försökte jag äta lite mer än vanligt, i alla fall av kolhydraterna. Det blev eventuellt också lite mer chips och godis än vanligt. Mentalt laddade jag upp genom att kvällen innan gå igenom utrustningen och lägga upp den så att allt var klart. Självklart var mitt lilla lyckoband från barnen på plats! På det stora hela kändes det som att uppladdningen funkade. När jag stod vid starten kände jag mig pigg, laddad och magen var stabil.

Efter ett års träning stod jag till slut vid starten, trots problem med skador sista månaden. Hur knäet skulle klara loppet visste jag inte. Det enda jag visste var att det hade klarat 17 km långpass på grusväg och 9 km rotig och lerig terräng. Inte ens i närheten av 43 km och 2100 höjdmeter. Men jag tänkte att jag kör på så längre det går bra och ser hur det går. Planen var att ta det lugnt i början, spara på krafterna och försöka hålla ett jämnt tempo. Ta det lugnt framförallt uppför och springa på utför. Innan start hade jag träffat Hasse och Helen för att lämna över startkuvertet som jag hade hämtat ut kvällen innan. Nu stod Hasse och jag vid starten, laddade och redo. Vi poserade för lite bilder innan vi gick och ställde oss långt bak i startfältet. Vi tänkte att om vi ställde oss långt bak var risken mindre att dras med i ett för högt tempo i början.

Foto: Helena

Plötsligt var det bara ett par minuter kvar till start. När starten gick rusade täten iväg, men längst back gick det långsamt. Det blev gång första biten på idrottsplatsen. När vi kom ut på kolstubben gick det så smått att börja jogga. Ormen av löpare slingrade sig ut från idrottsplatsen och in på det asfalterade rullskidspåret.

Foto: Thomas Persson

Efter en bit kom vi fram till grusvägen som leder upp mot Ottfjället och det började gå uppför. Det var mycket folk och ganska trångt. Jag kände efter ett tag att jag nog hade kunnat ställt mig lite längre fram i startfältet och började springa om folk. Jag växlade mellan att springa lugnt och gå för att inte gå ut för hårt. Efter tre kilometer var det dags att lämna grusvägen och ge sig ut på stig och spång. Där tog det mer eller mindre stopp. Det var så smalt och trångt så det blev till att gå. Att ge sig ut i blötmyren för att springa om var inget alternativ. Vid de allra smalaste övergångarna stod det helt still. Så här i efterhand borde jag nog ställt mig längre fram för att komma upp på fjället lite snabbare. Men nu blev det åtminstone en lugn start.

Efter ett tag spred fältet ut sig lite och det gick att springa på ganska bra. Jag sprang där det var relativt platt och gick i de brantaste backarna. Jag nådde toppen på Ottfjället ganska pigg och kunde njuta av utsikten innan jag började springa utför. Jag försökte släppa på så gott det gick och sprang ganska fort emellanåt. Det var ganska tekniskt bitvis, med lera och hala stenar. Men det gick. De gamla orienterartakterna sitter i så fötterna hittade bra underlag.

Utför rullade det på bra. Det var inte mycket folk i vägen så jag kunde hålla mitt eget tempo bra. Sista biten ner mot första vätskestationen i Nordbottnen var riktigt brant och det blev återigen trångt och köbildning. Det gick dock inte att springa på ändå utan det var bara att försöka undvika att trilla i leran. Väl framme vid vätskekontrollen i Nordbottnen, efter ca 15 km, fyllde jag på vatten i mina flaskor och tog en bit banan innan jag fortsatte in i skogen. Nu var det dags att börja färden upp på andra fjället, Hållfjället. Stigen gick genom skogen och var ganska lerig på sina ställen. Det gick ganska bra att springa första biten men ganska snart började det gå brant uppför. Det blev återigen lite trångt och svårt att springa på i egen takt, så jag föll in i ledet och tuggade på. Vid ca 19 km var det dags för station med vätska och mat. Här fanns det riktig mat, men jag nöjde mig med att fylla på lite vatten och stoppa på mig lite godis i västen innan jag fortsatte. Strax efter stationen började jag få krampkänningar i framsida lår, vilket inte kändes så kul med tanke på att det var ganska långt kvar. Jag tömde en liten portionspåse salt i ena vattenflaskan och drack och hoppades att krampen skulle ge med sig. Krampen blev aldrig ohanterbar, men den gjorde sig påmind under resten av loppet. Särskilt när det gick mycket uppför. Hur som helst fortsatte färden upp mot toppen av Hållfjället. Efter en platt bit vek leden av åt vänster och det blev plötsligt mycket brantare. På något sätt tog jag mig i alla fall upp och färden fortsatte återigen nedför mot Ottsjö där hejarklack och vätskestation väntade!

Ottsjö, påhejad av familjen. Äldsta dottern i gult! 

Jag såg nog relativt pigg ut, men benen var på gränsen till total kramp, så skenet bedrog. Strax efter att bilden togs vek banan av på en grusväg som övergick till en smal stig uppför en brant skidbacke. Jag sprang inte. Längst upp på toppen låg vätskestationen, efter 28 km. Här blev det påfyllning av vatten och banan. Sportdrycken från Tailwind nutrition jag hade med mig i västens vätskesystem var inte slut och funkade bra, så jag testade inte den som serverades. Jag traskade vidare för att försöka bli av med krampkänningarna. Jag joggade en bit innan det återigen började gå uppför längs grusvägar. Strax därefter gick leden in i skogen igen och det blev återigen leriga stigar. Nu var det dags för sista fjället, Välliste, och efter en kortare bit utför på leriga stigar gick det uppför igen. Jag sprang så mycket jag orkade, men inte så att jag tog helt slut. Jag kände att jag ville ha lite krafter kvar för att kunna springa på sista biten utför. Vid 33,5 km kom jag fram till sista vätskekontrollen i Ytterstvallen. Här käkade jag lite godis och banan. Jag blandade även lite mer sportdryck i ena vattenflaskan. Nu var det dags för Tailwinds sportdryck med koffein, dags att vakna till och behålla fokus sista milen. Nu började det kännas som att slutet faktiskt var inom räckhåll. Jag var självklart trött i benen, och krampen hade inte släppt, men jag kände ändå att jag hade krafter kvar att tugga på. Vid vätskekontrollen fastnade jag dessutom på bild. Ingen närbild direkt, men ändå! förstora bilden och kolla noga. Precis vid vätskan.

Bild lånad från Fjällmaraton

Efter stoppet fortsatte jag in i skogen igen och kämpade mig vidare mot sista fjällets topp. Det gick bra att springa en hel del längre avsnitt, men då och då blev det lite väl brant och jag stannade och gick. Jag passerade trädgränsen och kom ut på kalfjället. Jag såg hur leden fortsatte upp mot en topp. Jag pratade lite kort med en annan löpare som förklarade att det var lite elakt framöver. Man tror att toppen är nådd, och det går utför, men sen kommer man fram till den riktiga toppen och det går uppför igen. Mycket riktigt var det så. Efter att ha rundat en topp blir det tvärbrant, så gott som ett stup, med lera. Sen uppåt igen. Men det gick det också. På något sätt är det så häftigt och kul att krafterna inte helt tryter. Sista toppen var nu inom räckhåll och även målgång.

En av de sista backarna, uppför!

Väl över toppen började den sista biten utför. Nu försökte jag släppa på så gott det gick. Benen var trötta och stela, krampen låg och lurade, men det gick. Jag sprang på bra hela vägen utför och en bit in i skogen när det planade ut igen. Jag gick några kortare sträckor när det gick uppför, men överlag sprang jag. Nånstans här halkade jag till på en spång, landade på vänster knä och gjorde en slags hårdrocksglidning på ett knä. Jag tog en snabb titt och konstaterade att det blödde, men struntade i det och fortsatte. Knäet funkade ju.

Lätta skrapsår

Jag såg på skyltarna att jag närmade mig mål, men konstigt nog hörde jag ingen publik eller speaker. Till och med med 500 m kvar var jag inne i tysta skogen. Men så plötsligt kom jag ut ur skogen och det började stå publik och heja. Det kändes som att upploppet gick hit och dit och fram och tillbaka i en snirklande fålla. Det stod publik längs sidorna som hejade och röken från grillen svepte in över stigen. Men så såg jag den, målporten i trä. Vid sidan stod mina föräldrar och hejade! Jag bet ihop och sprang de sista metrarna in i mål. Jag var färdig, helt färdig. Den officiella sluttiden blev 6.19:55.

Efter målgång tog jag mig till dammen där det gick att tvätta benen. Jag sänkte ner benen i det iskalla vattnet och njöt. Jag samlade tillräckligt med kraft för att resa mig upp och gå till duscharna. Efter dusch och ombyte blev det en sömnig bilresa hem. Den bästa belöningen jag fick var en teckning från äldsta dottern. Vem behöver medaljer egentligen!

Även om benen gjorde ont i några dagar efteråt och trots att jag fortfarande har lite ont så här en vecka efter är jag sugen på att anmäla mig igen. Men vi får väl se hur det blir med den saken!