Jag vet inte hur pass kända The Rules är bland cyklister, men det är troligt att de är kända bland en hel del. Jag fick ju höra talas om dem trots att jag inte tränar i nån klubb eller tävlar. En sån här lista kan säkert skapa gemenskap och tillhörighet för de som känner till den. Något att prata om, referera till och skratta åt. Men jag tror även att det finns en risk att reglerna blir en del av snacket och jargongen. Något som binder samman en grupp samtidigt som det utesluter nybörjare eller de som inte har möjlighet att färgkoordinera sin utrustning. Det går från att vara en kul grej till något negativt. Varför tror jag det? Jo, för att jag har upplevt dessa tendenser, trots att jag är utanför hela cykelsvängen.
Jag älskar att cykla. Jag cyklar nästan varje dag, året runt. Mestadels till och från jobbet. Vår och sommar blir det längre turer. Jag tävlar väldigt sällan i cykling. Men det händer att jag får ett ryck och ställer upp i en tävling. Senast var i somras då jag bestämde mig för att efteranmäla mig till ett lokalt lopp på 200 km. Glad i hågen dök jag upp vid starten med min nybörjarracer, iklädd cykelkläder från Fuji (bra pris vid cykelköpet). Starten gick och jag trampade iväg. Efter ett tag drog täten iväg och jag cyklade helt ensam i några mil. Till slut kom jag ikapp en trio som jag hakade på. Jag låg bakom dem till nästa vätskestation. Där hälsade vi på varandra och jag blev inbjuden att hänga på i deras grupp. Tillsammans cyklade vi resten av loppet och vi hjälptes åt att dra. Efter målgång tackade vi för sällskapet och gick skilda vägar.
Visst låter det som en trevlig cykelupplevelse. Det var det också, i stort. Jag tänkte inte på det under loppet, men i efterhand har jag insett reglernas spridning. Direkt efter målgång, efter att ha cyklat tillsammans i 150 km fick jag en fråga. "Cyklar du bara på väg eller mountainbike också?". Jag svarade att jag bara cyklar på väg, och tänkte att personen faktiskt var intresserad av vad jag tränar. "Då ska du ta bort skärmen från hjälmen till nästa gång", fortsatte vederbörande. "Rule #35// No visors on the road. Road helmets can be worn on mountain bikes, but never the other way around". Var det verkligen nödvändigt? I efterhand insåg jag även hur snacket hade gått under rundan. Hur irriterande det var att en i gänget inte hade färgmatchat sina vattenflaskor, och hur viktigt det var att allt var färgmatchat. "Det sticker i ögonen"! Jag kan konstatera att jag, under den rundan bröt mot ett antal regler. Några köper jag som vettiga och skäms lite över att ha brutit mot, som t ex Rule #19, sunt förnuft egentligen. Men alla regler som är av rent estetisk natur känns fjantiga. Jag hängde med i tempot och gjorde mitt jobb trots att cykel och kläder inte matchade och att hjälmen hade skärm. Visst, reglerna är säkert skrivna med ett visst mått av humor, men de leder lätt till dålig jargong som kan skrämma bort de som är nya i sporten, kanske lite osäkra och inte insatta. Jag kanske hade otur att träffa några avarter, men jag har hört om liknande tendenser på annat håll.
Nu var jag inte ute efter att bli en i gänget utan att cykla 200 km eftersom jag kände för det. Jag tar inte åt mig. Men att komma som ny till en klubb är inte alltid lätt. Om du som ny möts av en jargong baserad på regler som styr hur snabblåsen på hjulen ska vara riktade, att man måste raka benen eller vilken längd på strumporna och shortsen som gäller kanske du inte kommer tillbaka. Även om det inte är helt allvarligt menat.
Jag påstår inte på något sätt att detta är representativt för cykelsporten som helhet utan bara något jag har observerat. Jag påstår inte heller att cykelsporten är ensam om att kunna ha dålig jargong eller uttalade eller outtalade regler och normer. Jag vill bara påpeka att något som är menat som skämtsam jargong kan uppfattas som något helt annat. Detta var ett exempel som jag själv upplevt. Det kanske är fler där ute som också märkt av detta?
PS. Jag kommer aldrig följa Rule #50, bara så att ni vet. DS
Inga kommentarer :
Skicka en kommentar