Google+

måndag 19 september 2016

Att gå (springa!) sin egen väg!

Det finns lägen då det är bra, till och med att föredra, att gå (springa) sin egen väg. Sen finns det tillfällen då det är mindre bra. Som när du deltar i ett lopp. Då är det att föredra att följa den väg som utgör loppets bana. Ibland är det dock inte alltid så lätt. Trots att alla andra hittar rätt så händer det ju ibland att en stackare springer fel. I helgen var det jag som sprang fel. Jag märkte det inte ens när det hände. Men jag misstänkte det när jag stötte på en vägvisare som såg något förvirrad ut. Han stod vänd med sidan mot mig och liksom tog ett halvt steg framåt för att släppa förbi mig bakom honom. Jag kom från fel håll. När klockan en stund senare visade att jag hade sprungit 10 km, utan att vara i mål, blev jag ännu säkrare på att nåt var lurt. Hur som helst kom jag i mål, trött, blöt och lerig. Ca 500 m extra hade jag sprungit. Fick lite extra för anmälningsavgiften.


Foto: Peter Boije (Möringan AB)

Foto: Peter Boije (Möringan AB)


Efter målgång skyndade jag mig till omklädningsrummet för att duscha. Normalt sett brukar jag sticka så fort som möjligt efter målgång, men den här gången tänkte jag stanna kvar och vara med vid prisutdelningen och utlottningen. Det var inte särskilt många deltagare och ganska många priser. Inte en enda brödrost, men ändå. Det kändes befriande att få ta av de leriga och blöta kläderna, särskilt skorna som var rejält skitiga. Efter duschen insåg jag dock att jag inte hade tagit med andra skor. Eller en ren t-shirt. Det var bara att ta på min tunna vindjacka, utan någonting under och trycka ner fötterna i de blöta och kalla skorna. Riktigt mysigt. Men jag bet ihop eftersom det inte var så lång tid kvar till utlottningen!

Tyvärr vann jag inget under den efterföljande utlottningen, men det var kanske lika bra. Jag hade ju sprungit fel, inte följt banan, så egentligen borde jag kanske vara diskad?! Jag stod där och tittade på när det ena priset efter det andra försvann. Pulsklocka, årskort på gym, presentkort på massage, strumpor, tröjor, SKOR, en bal skithuspapper. Ni, vet. Det där vanliga. En vinst är ju alltid en vinst, men att gå fram och ta emot en bal skithuspapper efter att någon fått en pulsklocka måste nog ändå kännas lie som en förlust. Att som jag stå där utan tröja, i blöta skor, och se tröjor och skor lottas ut kändes lite extra jobbigt. Det var ju precis vad jag behövde, där och då.

Väl hemma satte jag mig ner för att reda ut var jag hade sprungit fel. Jag hade ju arrangörens karta över banan och min egen runda från min Forerunner. Jag kunde konstatera att när banan gjorde en tvär vänstersväng fortsatte jag rakt fram. Förmodligen var jag trött och tittade ner i marken och missade att snitslarna vek av. Kanske fanns det en skylt, men det vet jag inte. Dessutom var jag själv när det hände. Ingen framför mig som jag kunde följa efter och ingen bakom som kunde ropa tillbaka mig. Det som också ställde till det var att jag förmodligen kom in på 5 km-banan som också var snitslad. Eftersom snitslarna aldrig försvann fortsatte jag springa. Jag kom in på 10 km-banans första del, där vi redan hade sprungit och följde snitslarna tills jag hamnade rätt igen.

Rätt väg

Min väg

Jag sprang min egen väg, lite längre och lite mer ensam, men jag tog mig i mål. Det blev ett bra träningspass och det var en upplevelse. Nästa år ska jag försöka lyfta blicken och vara mer på min vakt. Då ska jag springa den utstakade vägen. Med lite tur kanske jag vinner den där balen med skithuspapper.

Inga kommentarer :

Skicka en kommentar